Blogguppgift D: Elements of Journalism

Vad är egentligen god journalistik? Enligt en studie som presenteras i boken “The Elements of Journalism – What Newspeople should know and the Public Should Expect.” har nio utgångspunkter som beskriver detta tagits fram. Studien börjar nu bli ”inaktuell” och frågan är vad som händer med den goda journalistiken och journalistrollen i det nya mediesamhället?

I boken skriver Kovach och Rosenstiel att det absolut viktigaste som journalist är att hålla sig till sanningen. Jag tror att det fortfarande är allas målsättning men i dagens snabba nyhetssamhälle är det svårt att kontrollera det. Mycket slinker genom stolarna vilket inte hade skett på samma sätt förr.

En annan viktig del av en god journalistik är att sätta läsaren först. Som det skrivs i boken så ligger journalistens ansvar inte mot sin chef utan mot läsarna. Det känns dock inte som det följs slaviskt. Idag är det mest fokus att sticka ut bland all information. Ibland till vilket pris som helst. Detta kan även exemplifieras i alla reportage m.m. som anger namn på offer, gärningsmän etc. Det känns som integritetsskyddet försvinner allt mer. 
I och med alla bloggar, facebook etc har den ”lilla” människan lättare att framföra sina åsikter. Detta beskrivs i boken som att tekniken har gjort det möjligt för varje medborgare att vara spelare i nyheterna och bli delägare i traditionella medier. Detta resulterar i att trovärdigheten ökar då man får ta del av olika synsätt och inte bara författarens åsikter. Detta leder dock till mycket mer information. Dom som är uppväxta i detta samhälle tror jag har mycket lättare att sålla bland informationen och ta till sig vad de känner är relevant. Ett problem kan dock uppstå bland dem som upplevt ett flertal nyhetssamhällen. Hur ska de förhålla sig? Kovach och Rosenstiel skriver att ”Every generation creates it's own journalism” Ser 50-talisterna dagens nyheter som lika trovärdiga? Jag tror att de kan känna en viss aggression mot det nya sättet att presentera nyheter och ser dagens nyhetskanaler som mindre trovärdiga. Däremot tror jag att den nya generationen inte ser någon förlust av trovärdighet utan ser i stället detta fenomen som en positiv trend där de får vara med och tycka till.

Det är extra intressant att läsa artiklarna ”Så ska gammelmedia ta revansch” och ”Gammelmedia föder bloggvärlden”. I dessa kan man läsa att bloggvärlden inte skulle överleva utan de traditionella "gammelmedierna". Samma sak gäller journalistik. Allt skulle falla om vi inte har med oss det grundläggande synsättet på vad god journalistik är. 

Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

New journalism är ett begrepp som kännetecknas av att det klassiska reportaget görs om till en skönlitterär skildring. Journalisten väljer då ofta att publicera sitt material i bokform för att kunna beskriva en händelse mer ingående. En fråga man då kan ställa sig är vart gränsen egentligen går mellan journalistik och fiktion?

Ett exempel på detta journalistiska fenomen är ”Flickan och skulden”, en bok skriven av Katarina Wennstam som tidigare arbetat som kriminalreporter på SVT. I boken behandlas samhällets syn på våldtäkt och innehåller ett flertal verkliga händelser, citat och rättegångshandlingar. Dessutom granskas och analyseras statistik samt ett antal våldtäktsfall.

Den röda tråden genom hela boken är att det oftast är den våldtagna kvinnan som får skulden vid våldtäkt.  Mannens straff hänger på hur flickan/kvinnan var klädd, om hon var berusad eller kände mannen sedan tidigare. Boken visar hur illa våldtäktsfall hanteras av domstolar runt om i Sverige.

Att detta synsätt finns har jag vetat sedan tidigare då jag läst reportage och följt olika debatter. Jag har dock aldrig riktigt tagit till mig problematiken. Det är först efter att ha läst Wennstams bok som problemet känns verkligt. Genom att läsa mer ingående och detaljerade beskrivningar får jag en bild av hur vårt samhälle fungerar. Boken känns mycket mer trovärdigt än ett reportage i en tidning men jag ställer högre krav på källorna. Boken redovisar sina källor i form av domar, förundersökningar och utredningar. Dessutom listas litteratur, artiklar och tv-inslag. Detta gör att jag inte tvivlar på bokens trovärdigheten. Att flera olika perspektiv behandlas och ger två sidor av berättelsen gör att sanningshalten ökar ytterligare.

Genom att varva skönlitterära inslag med ren fakta så blir texten mer lättläst. Dessutom är boken enkelt disponerad med olika kapitel som berör olika områden. Det enda negativa är att boken ibland kan kännas lite väl kritisk. Utelämnas viss fakta eller är samhällets syn på våldtäkter verkligen så illa?