New journalism är ett begrepp som kännetecknas av att det klassiska reportaget görs om till en skönlitterär skildring. Journalisten väljer då ofta att publicera sitt material i bokform för att kunna beskriva en händelse mer ingående. En fråga man då kan ställa sig är vart gränsen egentligen går mellan journalistik och fiktion?
Ett exempel på detta journalistiska fenomen är ”Flickan och skulden”, en bok skriven av Katarina Wennstam som tidigare arbetat som kriminalreporter på SVT. I boken behandlas samhällets syn på våldtäkt och innehåller ett flertal verkliga händelser, citat och rättegångshandlingar. Dessutom granskas och analyseras statistik samt ett antal våldtäktsfall.
Den röda tråden genom hela boken är att det oftast är den våldtagna kvinnan som får skulden vid våldtäkt. Mannens straff hänger på hur flickan/kvinnan var klädd, om hon var berusad eller kände mannen sedan tidigare. Boken visar hur illa våldtäktsfall hanteras av domstolar runt om i Sverige.
Att detta synsätt finns har jag vetat sedan tidigare då jag läst reportage och följt olika debatter. Jag har dock aldrig riktigt tagit till mig problematiken. Det är först efter att ha läst Wennstams bok som problemet känns verkligt. Genom att läsa mer ingående och detaljerade beskrivningar får jag en bild av hur vårt samhälle fungerar. Boken känns mycket mer trovärdigt än ett reportage i en tidning men jag ställer högre krav på källorna. Boken redovisar sina källor i form av domar, förundersökningar och utredningar. Dessutom listas litteratur, artiklar och tv-inslag. Detta gör att jag inte tvivlar på bokens trovärdigheten. Att flera olika perspektiv behandlas och ger två sidor av berättelsen gör att sanningshalten ökar ytterligare.
Genom att varva skönlitterära inslag med ren fakta så blir texten mer lättläst. Dessutom är boken enkelt disponerad med olika kapitel som berör olika områden. Det enda negativa är att boken ibland kan kännas lite väl kritisk. Utelämnas viss fakta eller är samhällets syn på våldtäkter verkligen så illa?
Hej! Bra inlägg. Det är många i klassen som har läst den här boken och jag tycker det är en intressant diskussion du för om att problemet känns verkligt. För hur trovärdiga är egentligen sådana här böcker? Stämmer det som skrivs med verkligen eller har man brett på ännu mer för att skapa en bra berättelse? Det är svårt att veta, men jag uppskattar i alla fall att sådana här böcker skrivs och att problemen lyfts till ytan! För det är nog tyvärr såhär vårt samhälle ser ut.
SvaraRaderaHälsningar Frida Carlson
Tack för ett bra och viktigt blogginlägg!
SvaraRaderaJag tycker det är intressant det du tar upp om att man engageras på ett helt annat sätt av en bok än ett reportage. Det öppnar för debatt om viktiga ämnen på ett helt annat sätt. Det blir naturligt så, eftersom en bok går djupare och mer ingående. Man ”lever” med en bok en längre tid än ett reportage som man läser på stående fot.
Men det är viktigt hur den är skriven. Jag har suttit med böcker om intressanta och engagerande ämnen som jag tyvärr lagt ner efter ett tag för att de varit alltför ”tunga”. Mer som faktauppradning och beskrivning av skeenden på ett ganska torrt sett. Det är en smaksak, men jag föredrar verkligen att delar av faktaboken skriven i journalistisk anda är nästan rent av skönlitterär, i alla fall berättande genre. Det är det som gör det hela speciellt intressant och lättare att ta till sig.
Det är dock viktigt med källkritik, som du skriver. Man får inte ”luras” av att texten kommer i bokform utan vara lika kritisk som när man läser tidningar. Jag upplever det som att de flesta böcker i denna genre skrivs av seriösa och ansedda journalister och att de granskas flitigt på många håll. Ofta med bra utslag.
/Tove Gontran
Tack för inlägg och kommentarer! Jag tror som ni, att den skönlitterära formen bidrar till att föra upp ett viktigt ämne på agendan. Då blir den hundraprocentiga sanningshalten inte viktigast, utan läsupplevelsen samt de känslor och det engagemang som boken väcker.
SvaraRadera