New journalism är ett begrepp som kännetecknas av att det klassiska reportaget görs om till en skönlitterär skildring. Journalisten väljer då ofta att publicera sitt material i bokform för att kunna beskriva en händelse mer ingående. En fråga man då kan ställa sig är vart gränsen egentligen går mellan journalistik och fiktion?
Ett exempel på detta journalistiska fenomen är ”Flickan och skulden”, en bok skriven av Katarina Wennstam som tidigare arbetat som kriminalreporter på SVT. I boken behandlas samhällets syn på våldtäkt och innehåller ett flertal verkliga händelser, citat och rättegångshandlingar. Dessutom granskas och analyseras statistik samt ett antal våldtäktsfall.
Den röda tråden genom hela boken är att det oftast är den våldtagna kvinnan som får skulden vid våldtäkt. Mannens straff hänger på hur flickan/kvinnan var klädd, om hon var berusad eller kände mannen sedan tidigare. Boken visar hur illa våldtäktsfall hanteras av domstolar runt om i Sverige.
Att detta synsätt finns har jag vetat sedan tidigare då jag läst reportage och följt olika debatter. Jag har dock aldrig riktigt tagit till mig problematiken. Det är först efter att ha läst Wennstams bok som problemet känns verkligt. Genom att läsa mer ingående och detaljerade beskrivningar får jag en bild av hur vårt samhälle fungerar. Boken känns mycket mer trovärdigt än ett reportage i en tidning men jag ställer högre krav på källorna. Boken redovisar sina källor i form av domar, förundersökningar och utredningar. Dessutom listas litteratur, artiklar och tv-inslag. Detta gör att jag inte tvivlar på bokens trovärdigheten. Att flera olika perspektiv behandlas och ger två sidor av berättelsen gör att sanningshalten ökar ytterligare.
Genom att varva skönlitterära inslag med ren fakta så blir texten mer lättläst. Dessutom är boken enkelt disponerad med olika kapitel som berör olika områden. Det enda negativa är att boken ibland kan kännas lite väl kritisk. Utelämnas viss fakta eller är samhällets syn på våldtäkter verkligen så illa?
